Den goda läraren: Mrs. Ratliff

Jag har nu på flera ställen i internetrymden försökt kritisera den förenklade bilden av ”bra” lärare. Det är förstås riskfyllt, för om jag vore helt utan hopp om goda lärare som tack vare sin professionalitet faktiskt kan åberopa en yrkesroll ingen annan kvalificerar sig för, torde jag sakna argument för att arbeta som lärare (vilket jag gör med stor glädje) och forska om lärare (vilket jag också gör, eller rättare sagt: lär mig att forska). Det är alltså självklart så att jag hoppas på existensen av goda lärare. Jag tror också att det finns god undervisning (riktigt så dystopisk som Magnus Hultén är jag inte), men menar att vi måste se på undervisning, lärande och lärarrollen i sin fulla komplexitet.

Annars leds vi av vrångbilder.

(Tillåt mig en liten avstickare: är det ens möjligt att uppfatta alla betydelsebärande detaljer i klassrummets komplexitet? Här måste vi ta till vetenskapsteoretiska redskap och den här bloggen gör inga sådana anspråk riktigt än. Kvar återstår att konstatera att det alltså kan vara så att vi inte kan uppfatta allt som sker i klassrummet och att vi kanske inte ens förstår vad som sker där.)

Diane Ravitch, amerikansk utbildningshistoriker har nyligen kommit ut med en bok om den amerikanska skolan: ”The Death and Life of the Great American School System”. Sven-Eric Liedman har recenserat den i DN. Jag håller med om att boken är mycket läsvärd och aktuell särskilt med tanke på att den svenska pedagogiska idédebatten (medvetet eller omedvetet) rör sig i samma grumliga vatten som den amerikanska. Tester/prov, friskolor, konkurrens, fokus på läsa-skriva-räkna är framgångsreceptet i USA just nu. Så även här i Sverige där PISA har fått axla rollen som skolorakel. ”Gör vi rätt i skolan? PISA vet!”.  Diane är kritisk till de reformer som är tongivande idag. Det borde hon vara, för reformerna ser knappast ut att leda dit det var tänkt: till bättre resultat. Kanske är den intressantaste frågan dock vad hon vill se i stället? Vem är en god lärare i Ravitch ögon?

”My favourite teacher was Mrs. Ruby Ratliff. She is the teacher I remember best, the one that influenced me most, who taught me to love literature and to write with careful attention to grammar and syntax” inleder Ravitch framställningen av hennes gamla högstadielärare. Mrs. Ratliff, som får ett namnge ett eget kapitel, beskrivs som ”gruff and demanding”. Hon höll ordning och tillät inget bus i klassrummet – men det var kvalitén i hennes undervisning som skapade lugn och ordning – inte tvärtom. Hon var också populär bland eleverna som bildade köer för att få läsa hennes ämne (engelska).

Ratliff valde undervisningsinnehåll med omsorg. Romaner var alltför tidskrävande – i stället fick essäer och poesi utrymme. Shakespeare, Keats, Shelley, Wordsworth, Milton räknas upp – en klassisk kanon kan tyckas. Undervisningen var krävande och skrivuppgifter, vilka återkom ofta, bedömdes noggrant efter språk och grammatisk behandling. Det verkar som att Ratliff fokuserade på elevernas prestationer snarare än deras känslomässiga utveckling (”she did nothing for our self-esteem.”). Ändå var Ratliff noga med att ge respons som kunde sporra eleverna i deras utveckling. Trots att det innehållsliga fokuset för tankarna till produkt snarare än process, menar Ravitch att hennes gamla lärare också valde undervisningsinnehåll med avseende på karaktär och moral. Texterna som lästes syftade till mer än bara textinnehållet: ”She was also teaching about character and personal responsibility”. Ravitch lägger till:  ”These are not the sorts of things that appear on any standardized test.”

Sedan kommer en sak som jag tycker är oerhört intressant och viktig:

Almost every day I come across a statement by a journalist, superintendent, or economist who says we could solve all our problems in American education if we could just recruit a sufficient number of ”great teachers”. I believe Mrs. Ratliff was a great teacher, but I don’t think she would have been considered ”great” if she had been judged by the kind og hard data that is used now. The policy experts who insist that teachers should be judged by their students’ scores on standardized tests would have been frustrated by Mrs. Ratliff. Her classes never produced hard data. They didn’t even produce test scores. How would the experts have measured what we learned? We never took multiple-choice test. We wrote essays and took written tests, in which we had to explain our answers, not check a box or fill in a bubble. If she had been evaluated by the grades she gave, she would have been in deep trouble, because she did not award many A grades. An observer might have concluded that she was a very ineffective teacher who had no measurable gains to show for her work

(Ravitch, 2010, s. 170-171, min fetstil)

Det finns mycket att fundera kring efter att ha läst om Mrs. Ratliff. Jag ser henne som en didaktiker med god förståelse för både urvalsprinciper och klassrumskunskap. Hon verkade vara en lärare som brann, både för undervisningen i sig såväl som för sina elevers utveckling.

Men jag ser också hur hennes elever valde henne. Med tanke på att hon beskrivs som en smått legendarisk lärare kan man ana att eleverna också valde hennes undervisningsstil. Det måste vi förstå om vi ska ha Mrs. Ratliff som förebildande ideal.

Men jag blir också gripen av hur porträttet av drömläraren också handlar om självständighet. Mrs. Ratliff var en ”god lärare” för att hon förstod sig på sitt ämne och hur det fungerade med eleverna – hennes meriter handlar inte om att förhålla sig till IUP-samtal, till närvaroregistrering eller överhuvudtaget styrdokument. Utsagan speglar inget av det som för svenska lärare kanske tar upp mest tid: att hjälpa, stötta, hålla ordning, föräldrakontakter, speciallärarkontakter, mm. Det är fokus på undervisning och inte så mycket annat. Och Mrs. Ratliff kan luta sig mot sin kompetens för att fatta beslut.

Det fick också konsekvenser för hur hon bedömde eleverna. Inte för att kunna sätta betyg eller för att ha ryggen fri – utan som ett steg i undervisningen. Eleverna fick läsa och skriva för att det utvecklade deras förmågor – inte för att betygssystemet krävde detta. Det är en avgörande skillnad som alla betygsförespråkare borde fundera på.

Mrs. Ratliff hade också makten att själv sätta betyg, värdera och bedöma. Hon behövde vare sig Skolverk eller Skolinspektion. Inga ”allmänna råd”. När jag läser exempelvis Lennart Grosins forskning om ”effektiva lärare” går något sönder i mig. Jag känner mig som en fabriksarbetare som ska ”leverera” undervisningsresultat enligt en femårsplan.

Är det kanske därför jag blir så glad när jag läser om hur en lärare kan vara ”bra” lärare och ändå ineffektiv?

Referenser:

Ravitch, D. (2010). The death and life of the great American school system: how testing and choice are undermining education. New York, NY: Basic Books.

Ideologiska skygglappar

Just nu är det många intressanta texter om skolan och samhället.

Först ut är Per Kornhall, undervisningsråd på Skolverket som på DN Debatt med starka känslor argumenterar för att kasta bort ”ideologiska skygglappar” och se hur den svenska skolan misslyckats ur ett likvärdighetsperspektiv. Per jämför frekvent med den finska skolan som alltså inte har drabbats av samma decentraliseringsiver som den svenska. Enligt Kornhall finns det alltså ett samband mellan decentralisering (kommunalisering, ett flertal huvudmannaskap och styrdokumentens utveckling) och en skola som blir allt mindre och mindre likvärdig.

Därefter: Hans Bergström till attack mot Olof Palme, Socialdemokratin och vänstervindar från 1968 (vad nu det är?). Han menar att friskolereformen och decentralisering av svensk skola knappast kan beskyllas för svenska elevers dåliga resultat i PISA och TiMSS. Resultatutvecklingen i svensk skola, beror enligt Bergström, inte på decentraliseringen av den svenska skolan utan på en mer allmänt förflackning av moral och disciplin:

Friskolorna hade aldrig kunnat växa så som skett, om inte många, många föräldrar haft egna erfarenheter av brist på ordning, struktur, arbetsro och ambition i de offentliga skolorna!

Bergström vill heller inte kännas vid att den svenska skolan är ojämlik (ett ord han sätter inom citationstecken). Bergströms analys skiljer sig därmed markant från Skolverkets kunskapsöversikt ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” (2009).

Att Sverige utvecklats i en marknadsliberal riktning med avregleringar som ideal blir belyst i en artikel i SvD. Artikeln utgår från en rapport från Svenskt Näringsliv. Där poängteras hur avregleringar kan bidra positivt till skolans område: genom valmöjligheterna kan eleven välja ”bra” skolor och en tillräckligt avreglerad skola kan rekrytera ur en bred ”begåvningsreserv”. Jämförelserna med Finland då? I Finland är skolan till liten del avreglerad – ungefär 10% av de finska eleverna går i privat skola. Men att finska resultat är resultatet av en likvärdig skola för alla vill man inte se:

Finland har, vilket rapporten noterar, en av världens bästa skolor, där vinstuttag dessutom är helt förbjudet. Bara knappt 10 procent av eleverna går på privata skolor, som då drivs av stiftelser och ideella föreningar. Anders Morin varnar dock för att dra slutsatser av detta, utan tror att nyckeln till en bra skolare snarare finns hos lärarna.*

Skoldebatten ser i mina ögon ut att mindre och mindre handla om skolan. I stället blir skolfrågorna en arena för ideologiska ställningstaganden. Vill man analysera Hans Bergströms, Svenskt Näringsliv eller kanske Per Kornhalls samhälls- och människosyn är det lätt att göra genom att se hur de uttalar sig i skolfrågor. Hans Bergströms ideologi präglas av en stark auktoritetstro som grundar sig på konservativa värderingar kring hur samhället bör vara skiktat. Svenskt Näringsliv präglas av en tro på marknadens möjligheter. Per Kornhall vill tillbaka till en skola för alla.

Jag tycker inte alls att vi ska kasta av oss några ideologiska skygglappar. Tvärtom, fram med dem i ljuset så att vi kan skärskåda deras konsekvenser.

Då kan vi också ställa frågor som för vem och till vad skolan ska vara? Och kanske viktigast: vilken människosyn ska ligga till grund för skolan?

Referenser:

Skolverket (2009). Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?: kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer: sammanfattande analys. Stockholm: Skolverket.

* Det där är ett mantra jag känner igen och har skrivit om: betydelsen av den bra läraren. Jag tycker förstås att vi ska ha duktiga och kompetenta lärare som undervisar i ämnen de har behörighet för – men jag vill understryka hur själva konceptet ”bra lärare” ofta används i en ideologisk mening.

Baylan och betydelsen av bra lärare

Idag skriver Ibrahim Baylan på DN Debatt. Det är i mina ögon efterlängtat med inlägg som kan bilda motvikt till den annars högröstade liberala politikens vision om skolan. Men efter att ha läst Baylans rätt oprecisa debattinlägg är jag mer modstulen än innan.

Baylan presenterar fyra punkter för en bättre skola. Han vill stärka lärarna i sitt uppdrag, stärka rektorernas pedagogiska ledning, prioritera basfärdigheterna läsa-skriva-räkna och slutligen sätta likvärdigheten i fokus. Till att börja med är det tjatigt att ännu en gång läsa om lärarens betydelse. Baylan skriver:

”Det finns inget viktigare för en elevs resultat än att de möter en riktigt bra lärare.”

Här väcks min misstänksamhet. Det är sannerligen på modet bland politiker, forskare och skoldebattörer att påminna om betydelsen av en bra lärare – trots att det borde vara närmast omöjligt att tala om exakt vad en bra lärare är.

Jag ska problematisera Baylans utsaga genom att jämföra två olika förutsättningar för skolans uppdrag:

IB-gymnasiernas elever. Där går ambitiösa elever som förväntas klara av svåra studier i ett högt tempo. Efteråt väntar goda framtidsmöjligheter: eleverna har en internationellt gångbar examen som värderas högt i många sammanhang.

Lärarens betydelse måste ses mot denna bakgrund. Missförstå mig rätt – jag är övertygad om att IB-gymnasiernas lärare är oerhört kvalificerade, men deras elever är också kvalificerade och lärarna behöver tex inte lägga ner energi på att tala om varför eleverna ska studera.

Motivationen kommer, så att säga, av sig själv. Dessutom lägger dessa elever ansenligt stor tid på att läsa, göra läxor, förbereda redovisningar etc. De är alltså i hög grad engagerade i sitt lärande.  Är det då lärarens förtjänst att eleverna lär? Var går gränsen mellan lärarens betydelse och elevens eget ansvarstagande för sitt lärande? Vad lär eleven som ett resultat av sina ansträngningar och vad lär eleven genom läraren?

Ove Sernhedes (mfl.)  forskning visar på en annan bild av skolprojektet. Han skriver på webplatsen ”Skola och samhälle” följande:

Att vara ”invandrare” innebär att man är missgynnad på arbetsmarknaden och på bostads­marknaden, att som ung bli behandlad av polisen på ett annat sätt än de unga från villakvarteren, att samhället ser ner på deras föräldrar som får ta de jobb som ”svenskarna” inte vill ha, o.s.v. Så när skolan hävdar allas lika möjligheter är det något som motsäger dessa elevers egna erfarenheter och detta gör att skolan inte framstår som helt igenom trovärdig. Detta gör att elevernas engagemang i skolan sviktar och att närvaron kan ses som ett uttryck för en form av ytanpassning. Skolsituationen präglas av ambivalens och något egentligt motstånd innanför skolan väggar utvecklas inte, men inte heller en helhjärtad identifikation med skolans uppdrag

(Sernhede, 2011, min fetstil)

Här finns alltså en stor skillnad mellan olika elever: en del identifierar sig helhjärtat med uppdraget (IB-gymnasiet), medan andra elever inte gör det (förortseleverna). Vilken betydelse får betydelsen av en  ”bra lärare” mot bakgrund av dessa två exempel på identifikation med skoluppdraget?  Vilken räckvidd har egentligen lärarens betydelse på elevernas resultat?

Jag skulle alltså i motsats till Baylan säga att det finns många saker som är viktiga för att en elev ska nå goda resultat:

–      att skolprojektet värderas högt av eleven

–      att skolprojektet bedöms som trovärdigt i elevens ögon

–      att eleven får den tid och den lärarkompetens som behövs

–      att eleven umgås med många andra elever med olika bakgrund och intressen

–      att eleven anstränger sig

–      att eleven har goda socioekonomiska förutsättningar

–      att hemmet är intresserat och engagerat i elevens skolgång

Lärare är oumbärliga, men deras betydelse är knappast ensamt avgörande för elevernas resultat. Vad får det för konsekvenser om vi reducerar den komplexa bilden av skolan till att i princip enbart handla om lärarens betydelse?

Att allt annat är betydelselöst?

—

Referenser:

Borelius U, Sernhede O. Förorten, skolan och ungdomskulturen: reproduktionen av marginalitet och ungas informella lärande. Göteborg: Daidalos; 2011.

På webplatsen Skola och Samhälle (www.skolaochsamhalle.se) finns sedan tidigare publicerat:

http://www.skolaochsamhalle.se/skolpolitik/ove-sernhede-forortens-unga-och-skolan/

http://www.skolaochsamhalle.se/skolpolitik/ove-sernhede-forortens-unga-och-skolan-2/

Nu börjar även jag blogga…

Jag är inte helt förtjust i tanken på att sprida mer brus i internetrymden, men nu har jag ändå bestämt mig för att börja…blogga. Tanken är att jag ska kunna dela med mig av texter jag läst och påverkas av. Bloggen blir alltså främst en ”anteckningsyta”. På detta sätt hoppas jag kunna minnas bättre vad jag läst och kanske också bidra till en mer intressant och djup debatt i frågor som rör skola, undervisning, utbildning och forskning.

Och ibland: forskning som handlar om skola, undervisning och utbildning.