Om lärares administrativa arbete

av Karl Asp

Just nu är det populärt att diskutera hur lärare bäst använder sin arbetstid. ”Låt lärare vara just lärare och inte administratörer” utropar Gustaf Fridolin och Jabar Amin från miljöpartiet i DN (14/1). Detta kommenteras av Johannes Åman (DN, 15/1). De är inte ensamma om att rikta kritik mot lärares administrativa uppgifter. Moderaterna vill också minska lärares administrativa arbetsbörda och Tomas Tobé (M) rekommenderar kommunerna att frigöra personal som ska ta över en del administrativa uppgifter (Aftonbladet 9/1). Men är problemet verkligen mängden administrativa uppgifter och vem som utför dem?

Om vi ska låta lärare ägna mer tid åt undervisning och minska administrationen måste vi dock undersöka vad som har skapat behovet av en sådan administration. Här skulle jag vilja lyfta fram den förtroendekris som idag i stor grad präglar skola och lärarkår. Denna förtroendekris, vilken ofta pekar ut lärarna och deras undervisningsmetoder som ensam förklaring till sjunkande resultat, leder till ett behov av toppstyrning. Eftersom lärare och lärarutbildning inte förstår sig på hur man ska undervisa, måste någon tala om det för dem. En sådan förtroendekris formar också det administrativa arbetet i skolan. I stället för att vara ett pedagogiskt verktyg för att exempelvis samla in vad elever har gjort och hur de kan utvecklas får dokumentationen uppgiften att visa att läraren och skolan har levt upp till kraven på verksamheten (Skollagen, SFS 2010:800). Det innebär också att elevens kunskapsutveckling måste bedömas och dokumenteras, vilket sedan ska förmedlas till andra (vårdnadshavare, rektorer, kommunal ledning). I den typen av dokumentation ligger en allvarlig tidstjuv med konsekvenser för lärarens arbete och elevernas kunskapsutveckling. Tid tas från att undervisa till att dokumentera undervisningen.

Den ängslighet som präglar skolan resulterar alltså i att lärare och skola använder administrativa arbetsuppgifter för att friskriva sig från eventuell skuld snarare än att följa elevernas kunskapsutveckling. Utredningar av elevärenden, åtgärdsprogram och arbetet med utvecklingssamtal är olika exempel på hur skolan administrativt ska arbeta för att följa gällande lagar och förordningar. Till detta kan läggas kommunalt systematiskt kvalitetsarbete. Med god vilja, men också liten kunskap, försöker kommunala tjänstemän förbättra arbetet genom att pådyvla professionen extraarbete som sedan ger ytterst lite i proportion till hur mycket tid den tar. Det är goda exempel på administrativt arbete som tar tid från reell undervisning. Det blir viktigare att lägga ned energi på att visa att man har gjort rätt än att arbeta för att alla elever ska nå målen!

Så om politiker vill underlätta för lärare att undervisa och för elever att nå målen bör man kritiskt fråga sig om denna styrning är lämplig och ändamålsenlig. En alternativ idé kan vara att ge professionen mer makt över undervisningen. Om vi litade på skolans personal kunde rektorer och lärare själva förvalta uppgiften att dokumentera och utvärdera undervisningen – både i ett pedagogiskt syfte såväl som utifrån styrdokumentens krav på en rättsäker skola.