Om resurser

En av mina bloggfavoriter Anne-Marie Körling har precis skrivit fint om hur man kan se läraren som resurs. Jag gillar att hon vidgar synen på vad en lärare kan och vad som utgör dennes professionalitet. Man kan väl säga att den korta, men inte oavslutade lista som Anne-Marie skriver handlar om vad läraren kan göra i klassrummet utifrån de resurser som finns.

• Lärarens förmåga att berätta är en resurs.
• Lärarens förmåga att översätta är en resurs.
• Lärarens förmåga att skapa innehåll är en resurs.
• Lärarens förmåga att se sina elever är en resurs.
• Lärarens förmåga att utvecklas i pedagogiska samtal är en resurs.
• Lärarens nyfikenhet är en resurs. (Från Körlings ord)

Jag har diskuterat resurser förut och då träffat på företrädare för åsikten att resurser egentligen är närmast oviktiga – det handlar snarare om vad läraren gör i klassrummet – inte så olikt den lista Anne-Marie sätter ihop.

Och jag tänker att den som vill spara pengar kan använda Anne-Maries lista som argument för att det minsann inte behövs böcker, datorer, lokaler, tid, gymnastikredskap, kartor, mjukvara, musikinstrument, stolar, soffor, bord, färger, penslar, kritor, entréavgifter till museer, DVD-skivor, kopieringsmaskin, webblösningar, skolbibliotek, bibliotekarier, projektorer, whiteboardtavlor, mattor, ljuddämpande element, bildskärmar, tillgång till orienteringsspår, …

Det är alltså skillnad på resurser och resurser. Och jag hävdar att vi behöver både materiella såväl som personella och professionella resurser. Vi behöver både lärare som är fantastiska resurser i sig själva, men det behövs också annat som exempelvis en bra bok att samlas kring. Kanske till och med i klassuppsättning? Och tid att hjälpa den där som inte kan göra läxor hemma och inte hänger med på klassgenomgången.

Så min undran blir kring vad ska vi berätta, översätta, skapa innehåll, mm? Och varför ska vi se elever, utvecklas i pedagogiska samtal och vara nyfikna? Vad är det vi vill uppnå?

Och framförallt: vilken kunskap ligger till grund för uppfattningen att ett resurssnålt (materiella resurser) arbetssätt är bättre än något annat? För jag menar att det är först när vi verkligen har reflekterat över hur vi arbetar som vi är i sanning professionella. Om vi ska lära elever något om antiken, hur värderar vi ett besök på museum respektive vår förmåga att verbalt framställa en bild av hur det antika samhället såg ut? Den materiella resursfrågan har alltså viktiga konsekvenser för pedagogiska handlingar. Vi har inte råd med allt, det förstår också jag. Men vi kan alltid värdera och planera. Vi kan prioritera och omfördela. Och då måste vi veta vad vi vill uppnå. Och varför.

När skoldebattörer diskuterar resurser tycker jag mig se hur ideal från skattesänkarpolitik har smugit sig in i det pedagogiska idésamtalet. Det har blivit prestigefullt att bedriva undervisning till en så låg kostnad som möjligt.

Så vem vet egentligen bäst vad skolan behöver för resurser?

Framtidsvägen och ekonomin

Miljöpartiet varnar för att lärarjobben på gymnasiet är hotade. Anledningen till detta är att de statliga anslagen ska minska med ungefär 1,3 miljarder som en följd av att det nya gymnasiet (förhoppningsvis) kommer kosta mindre pengar än det gamla.

Och jag minns att jag har läst det här tidigare – i gymnasieutredningen av Anita Ferm, den sk ”Framtidsvägen” (SOU 2008:27).  Där står följande:

Det finns också ett antal faktorer som talar för att mina förslag kommer att leda till väsentligt lägre kostnader för kommunsektorn. Jag lägger förslag angående uppstramning av de nationella programmen. Det handlar bl.a. om förändringar för det individuella valet och dagens specialutformade program. Dessa förändringar kommer att innebära begränsade valmöjligheter och kombinationer inom ramen för gymnasieskolan. Det möjliggör en väsentlig förbättring när det gäller skolornas planering och schemaläggning. Dessutom kommer gymnasieskolorna att kunna fylla klasserna och grupperna bättre och det leder i sin tur till besparingar. Dessa effektiviseringar är svåra för utredningen att kvantifiera. Däremot har utredningen diskuterat frågan med fokuskommunerna och fått underlag för vissa beräkningar. Dessa indikerar att mina förslag till ny utformning av gymnasieskolan skulle kunna leda till minskade kostnader. Besparingen skulle kunna uppgå till någonstans mellan 5och 10 procent av de totala driftskostnaderna. (SOU 2008:27, s. 622-23)

Vad Anita Ferm skriver här är att fler elever kommer undervisas av färre lärare. Det betyder också att skolor ska sparka lärare som i och med reformen inte längre behövs. Sedan får vi hålla i minnet att Ferm skriver att det är ”svårt” att ”kvantifiera” reformens ”effektivitet”, och att utredningens testgrupper ”indikerar” att den ”skulle kunna leda till minskade kostnader”. Här gömmer sig stor osäkerhet.

Jag misstänker att många skolor i praktiken inte alls vill göra sig av med personal och därför anpassar undervisningen både efter nya styrdokument såväl som efter den kompetens som finns ”innanför väggarna”. Detta genom att utnyttja friutrymmet av kursutbud (”programfördjupningar”) och därigenom garantera att personalen har fortsatt jobb, om än med nya kurser.

Sedan tror Ferm att genomströmningen (att en elev klarar av studierna inom tre år) ska spara pengar, bl a genom att ”rätt elev” påbörjar utbildningen:

Jag anser att genomströmningen i dagens gymnasieskola kommer att förbättras med de förslag jag lägger fram. En bättre genomströmning kommer på många punkter att leda till besparingar för kommunsektorn. Jag föreslår högre behörighetskrav för tillträde till gymnasieskolans nationella program. Detta bedömer jag kan leda till färre avhopp och byten under första året i gymnasieskolan. (SOU 2008:27, s. 623)

Vi får väl se, även om jag känner mig skeptisk till idén att detta ska spara pengar. Snarare omfördelas pengar från nationella program till yrkesutbildningar och utbildningar för icke-behöriga (lärlingsprogram, etc). Och frågan är då om det blir en besparing? Lärlings- och yrkesprogram är ofta dyrare än de program som får minskat elevunderlag genom de höjda kunskapskraven.

Avslutningsvis tror jag att tillräckligt mycket och tillräckligt bra undervisning är det enda som gör att eleverna klarar utbildningen i tid. Det betyder också att resursfrågan behöver betraktas dynamiskt: kanske behövs det till och med fler lärare för att gymnasieskolorna ska nå genomströmningsmålet! Vilket får mig att undra vad som är mest ekonomiskt?

Men mest av allt undrar jag vilken kvalitet vi får på en skola som reformeras utifrån så tydliga effektivitets- och marknadsideal? Vilka kunskaper får plats i en sådan skola?

Ska bli spännande att se vad den här utredningen kommer fram till.

 

 

Om lärares administrativa arbete

Just nu är det populärt att diskutera hur lärare bäst använder sin arbetstid. ”Låt lärare vara just lärare och inte administratörer” utropar Gustaf Fridolin och Jabar Amin från miljöpartiet i DN (14/1). Detta kommenteras av Johannes Åman (DN, 15/1). De är inte ensamma om att rikta kritik mot lärares administrativa uppgifter. Moderaterna vill också minska lärares administrativa arbetsbörda och Tomas Tobé (M) rekommenderar kommunerna att frigöra personal som ska ta över en del administrativa uppgifter (Aftonbladet 9/1). Men är problemet verkligen mängden administrativa uppgifter och vem som utför dem?

Om vi ska låta lärare ägna mer tid åt undervisning och minska administrationen måste vi dock undersöka vad som har skapat behovet av en sådan administration. Här skulle jag vilja lyfta fram den förtroendekris som idag i stor grad präglar skola och lärarkår. Denna förtroendekris, vilken ofta pekar ut lärarna och deras undervisningsmetoder som ensam förklaring till sjunkande resultat, leder till ett behov av toppstyrning. Eftersom lärare och lärarutbildning inte förstår sig på hur man ska undervisa, måste någon tala om det för dem. En sådan förtroendekris formar också det administrativa arbetet i skolan. I stället för att vara ett pedagogiskt verktyg för att exempelvis samla in vad elever har gjort och hur de kan utvecklas får dokumentationen uppgiften att visa att läraren och skolan har levt upp till kraven på verksamheten (Skollagen, SFS 2010:800). Det innebär också att elevens kunskapsutveckling måste bedömas och dokumenteras, vilket sedan ska förmedlas till andra (vårdnadshavare, rektorer, kommunal ledning). I den typen av dokumentation ligger en allvarlig tidstjuv med konsekvenser för lärarens arbete och elevernas kunskapsutveckling. Tid tas från att undervisa till att dokumentera undervisningen.

Den ängslighet som präglar skolan resulterar alltså i att lärare och skola använder administrativa arbetsuppgifter för att friskriva sig från eventuell skuld snarare än att följa elevernas kunskapsutveckling. Utredningar av elevärenden, åtgärdsprogram och arbetet med utvecklingssamtal är olika exempel på hur skolan administrativt ska arbeta för att följa gällande lagar och förordningar. Till detta kan läggas kommunalt systematiskt kvalitetsarbete. Med god vilja, men också liten kunskap, försöker kommunala tjänstemän förbättra arbetet genom att pådyvla professionen extraarbete som sedan ger ytterst lite i proportion till hur mycket tid den tar. Det är goda exempel på administrativt arbete som tar tid från reell undervisning. Det blir viktigare att lägga ned energi på att visa att man har gjort rätt än att arbeta för att alla elever ska nå målen!

Så om politiker vill underlätta för lärare att undervisa och för elever att nå målen bör man kritiskt fråga sig om denna styrning är lämplig och ändamålsenlig. En alternativ idé kan vara att ge professionen mer makt över undervisningen. Om vi litade på skolans personal kunde rektorer och lärare själva förvalta uppgiften att dokumentera och utvärdera undervisningen – både i ett pedagogiskt syfte såväl som utifrån styrdokumentens krav på en rättsäker skola.