Framtidsvägen och ekonomin

av Karl Asp

Miljöpartiet varnar för att lärarjobben på gymnasiet är hotade. Anledningen till detta är att de statliga anslagen ska minska med ungefär 1,3 miljarder som en följd av att det nya gymnasiet (förhoppningsvis) kommer kosta mindre pengar än det gamla.

Och jag minns att jag har läst det här tidigare – i gymnasieutredningen av Anita Ferm, den sk ”Framtidsvägen” (SOU 2008:27).  Där står följande:

Det finns också ett antal faktorer som talar för att mina förslag kommer att leda till väsentligt lägre kostnader för kommunsektorn. Jag lägger förslag angående uppstramning av de nationella programmen. Det handlar bl.a. om förändringar för det individuella valet och dagens specialutformade program. Dessa förändringar kommer att innebära begränsade valmöjligheter och kombinationer inom ramen för gymnasieskolan. Det möjliggör en väsentlig förbättring när det gäller skolornas planering och schemaläggning. Dessutom kommer gymnasieskolorna att kunna fylla klasserna och grupperna bättre och det leder i sin tur till besparingar. Dessa effektiviseringar är svåra för utredningen att kvantifiera. Däremot har utredningen diskuterat frågan med fokuskommunerna och fått underlag för vissa beräkningar. Dessa indikerar att mina förslag till ny utformning av gymnasieskolan skulle kunna leda till minskade kostnader. Besparingen skulle kunna uppgå till någonstans mellan 5och 10 procent av de totala driftskostnaderna. (SOU 2008:27, s. 622-23)

Vad Anita Ferm skriver här är att fler elever kommer undervisas av färre lärare. Det betyder också att skolor ska sparka lärare som i och med reformen inte längre behövs. Sedan får vi hålla i minnet att Ferm skriver att det är ”svårt” att ”kvantifiera” reformens ”effektivitet”, och att utredningens testgrupper ”indikerar” att den ”skulle kunna leda till minskade kostnader”. Här gömmer sig stor osäkerhet.

Jag misstänker att många skolor i praktiken inte alls vill göra sig av med personal och därför anpassar undervisningen både efter nya styrdokument såväl som efter den kompetens som finns ”innanför väggarna”. Detta genom att utnyttja friutrymmet av kursutbud (”programfördjupningar”) och därigenom garantera att personalen har fortsatt jobb, om än med nya kurser.

Sedan tror Ferm att genomströmningen (att en elev klarar av studierna inom tre år) ska spara pengar, bl a genom att ”rätt elev” påbörjar utbildningen:

Jag anser att genomströmningen i dagens gymnasieskola kommer att förbättras med de förslag jag lägger fram. En bättre genomströmning kommer på många punkter att leda till besparingar för kommunsektorn. Jag föreslår högre behörighetskrav för tillträde till gymnasieskolans nationella program. Detta bedömer jag kan leda till färre avhopp och byten under första året i gymnasieskolan. (SOU 2008:27, s. 623)

Vi får väl se, även om jag känner mig skeptisk till idén att detta ska spara pengar. Snarare omfördelas pengar från nationella program till yrkesutbildningar och utbildningar för icke-behöriga (lärlingsprogram, etc). Och frågan är då om det blir en besparing? Lärlings- och yrkesprogram är ofta dyrare än de program som får minskat elevunderlag genom de höjda kunskapskraven.

Avslutningsvis tror jag att tillräckligt mycket och tillräckligt bra undervisning är det enda som gör att eleverna klarar utbildningen i tid. Det betyder också att resursfrågan behöver betraktas dynamiskt: kanske behövs det till och med fler lärare för att gymnasieskolorna ska nå genomströmningsmålet! Vilket får mig att undra vad som är mest ekonomiskt?

Men mest av allt undrar jag vilken kvalitet vi får på en skola som reformeras utifrån så tydliga effektivitets- och marknadsideal? Vilka kunskaper får plats i en sådan skola?

Ska bli spännande att se vad den här utredningen kommer fram till.