Om resurser

av Karl Asp

En av mina bloggfavoriter Anne-Marie Körling har precis skrivit fint om hur man kan se läraren som resurs. Jag gillar att hon vidgar synen på vad en lärare kan och vad som utgör dennes professionalitet. Man kan väl säga att den korta, men inte oavslutade lista som Anne-Marie skriver handlar om vad läraren kan göra i klassrummet utifrån de resurser som finns.

  • Lärarens förmåga att berätta är en resurs.
  • Lärarens förmåga att översätta är en resurs.
  • Lärarens förmåga att skapa innehåll är en resurs.
  • Lärarens förmåga att se sina elever är en resurs.
  • Lärarens förmåga att utvecklas i pedagogiska samtal är en resurs.
  • Lärarens nyfikenhet är en resurs. (Från Körlings ord)

Jag har diskuterat resurser förut och då träffat på företrädare för åsikten att resurser egentligen är närmast oviktiga – det handlar snarare om vad läraren gör i klassrummet – inte så olikt den lista Anne-Marie sätter ihop.

Och jag tänker att den som vill spara pengar kan använda Anne-Maries lista som argument för att det minsann inte behövs böcker, datorer, lokaler, tid, gymnastikredskap, kartor, mjukvara, musikinstrument, stolar, soffor, bord, färger, penslar, kritor, entréavgifter till museer, DVD-skivor, kopieringsmaskin, webblösningar, skolbibliotek, bibliotekarier, projektorer, whiteboardtavlor, mattor, ljuddämpande element, bildskärmar, tillgång till orienteringsspår, …

Det är alltså skillnad på resurser och resurser. Och jag hävdar att vi behöver både materiella såväl som personella och professionella resurser. Vi behöver både lärare som är fantastiska resurser i sig själva, men det behövs också annat som exempelvis en bra bok att samlas kring. Kanske till och med i klassuppsättning? Och tid att hjälpa den där som inte kan göra läxor hemma och inte hänger med på klassgenomgången.

Så min undran blir kring vad ska vi berätta, översätta, skapa innehåll, mm? Och varför ska vi se elever, utvecklas i pedagogiska samtal och vara nyfikna? Vad är det vi vill uppnå?

Och framförallt: vilken kunskap ligger till grund för uppfattningen att ett resurssnålt (materiella resurser) arbetssätt är bättre än något annat? För jag menar att det är först när vi verkligen har reflekterat över hur vi arbetar som vi är i sanning professionella. Om vi ska lära elever något om antiken, hur värderar vi ett besök på museum respektive vår förmåga att verbalt framställa en bild av hur det antika samhället såg ut? Den materiella resursfrågan har alltså viktiga konsekvenser för pedagogiska handlingar. Vi har inte råd med allt, det förstår också jag. Men vi kan alltid värdera och planera. Vi kan prioritera och omfördela. Och då måste vi veta vad vi vill uppnå. Och varför.

När skoldebattörer diskuterar resurser tycker jag mig se hur ideal från skattesänkarpolitik har smugit sig in i det pedagogiska idésamtalet. Det har blivit prestigefullt att bedriva undervisning till en så låg kostnad som möjligt.

Så vem vet egentligen bäst vad skolan behöver för resurser?