Skype – kunskap i rymden?

av Karl Asp

Två lärare i Nacka, Camilla Björkman och Mia Olsson, har genomfört ett samarbete med hjälp av programvaran ”Skype”. För den som likt mig känner sig som en dinosaurie och hellre säger ’skrivmaskin’ i stället för ’tangentbord’ kan Skype beskrivas som ett program för att föra videosamtal. Men det kan uppenbarligen användas på fler än ett sätt – nu är det tex inte omöjligt att ha gruppsamtal. Jag gissar att det snart går att skicka filer via Skype (om man nu inte redan kan det).

Jag är inte alldeles bekväm med teknikvurmen – ibland tycker jag att En-till-En-projektet i min skola skapar kyliga miljöer och avståndstagande hos eleverna: både till skolans uppgifter och mellan eleverna. Frågan är bara om det är ett problem som har att göra med tekniken eller med teknikanvändningen?

Det som är extra spännande med de två Nackalärarna är inte bara hur de modigt och skickligt tar in teknik i klassrummen (i vid bemärkelse) utan också hur de förstår sig på hur tekniken kan användas. Det går kanske under rubriken ”ämnesdidaktik” eller borde det kallas för något annat? Här blir det svårt att dra skarpa gränser mellan teknisk kompetens och allmän/ämnesdidaktisk kompetens. Det flyter in i varandra.

Ett citat ur en intervju på lärarnas nyheters webplats  gör mig själaglad:

Det blev ett fantastiskt samarbete mellan klasserna, som sinsemellan var ganska olika, en med NO-profil och en med internationell profil. Eleverna hade olika perspektiv på arbetet och kunde ge och ta av varandra. Många elever vågade mer och hade lättare att uttrycka sig när de inte såg varandra. Eleverna fick ta mer ansvar för sitt arbete eftersom det syns vem som skriver vad.

Här griper nämligen undervisningen in i det som ser ut att vara ett demokratiskt projekt: att samarbeta och förstå sig på varandra, trots att man har olika bakgrund och lever i olika miljöer. Det blir alltså inget hinder att klasserna i Nacka har olika profiler. Den decentralisering som idag präglar skolan och på så sätt skapar segregerade miljöer, kan brytas genom användning av mjukvara. Men det innebär också variation, något som innebär att elever får tillgång till olika erfarenheter av samma fenomen. Lärandet ser då ut att kunna dra fördelar av detta och det borde också gå att anpassa sig till fler elever individuellt.

Det betyder förstås inte att Skype löser alla problem eller att Nackalärarnas projekt friktionsfritt passade alla deras elever. Men det betyder att ny teknik (som skolan ändå måste förhålla sig till på något sätt) trots allt för med sig nya möjligheter till kunskapsbildande.

Tomas Kroksmark har skrivit om detta i artikeln ”Lärandets stretchadhet. Lärandets digitala mysterier i En-till-En-miljöer i skolan”. På webplatsen http://tomaskroksmark.se/forskning/ går det att hämta den. Där undersöker Kroksmark vidare digitaliserat lärande. Första meningen dallrar av undertext:

Ett digitalt didaktiskt tänkande håller på att erövra lärarkompetensen. På en helt övergripande nivå pekar studiens resultat på att teori- bildning om lärarprofessionen måste ta sig över på en ny abstraktionsnivå, där statiska och förenklande trappstegsanalogier ersätts av mer komplexa, följsamma och konkreta teorier. I En-till-En miljöer för undervisning och lärande måste läraren göra antagandet om olikheter. Det innebär antagandet att alla elever lär sig på olika sätt och att undervisningen måste anpassas till dessa förhållanden precis så som Internet anpassar sig till elevernas olikheter. (Kroksmark, 2011, s. 18)

Tankarna går också till det klassiska grupparbetet, men Skype ser i mina ögon ut att ha unika fördelar och möjligheter. Där finns närheten till internet, till att börja med. Men där finns också möjligheten att arbeta tillsammans över längre avstånd och ändå i nuet. Skype innebär också att digitala trösklar verkar försumbara, åtminstone om Nackalärarnas utsaga stämmer att eleverna redan behärskar vad som krävs för att kunna ”skajpa”. Men då måste förstås också alla ha en dator att ”skajpa” med.

Blir detta ytterligare ett argument för att vi ska ha surfplattor till varje unge i skolan?

Referenser:

Kroksmark, T. (2011). Lärandets stretchadhet. Lärandets digitala mysterium i En-till-En-miljöer i skolan. Högskolan för lärande och kommunikation. Högskolan i Jönköping.