Metod och mål

av Karl Asp

”Det finns idag en hel del kunskap om vilka metoder och arbetssätt som forskningen visat är verkningsfulla, men den är inte tillräckligt spridd och används för lite i skolans vardag. Skolledare och lärare behöver få mer stöd för att utifrån ny forskning kunna använda sin erfarenhet och professionella bedömning för att kunna variera och välja det bästa arbetssättet i olika situationer i enlighet med skolans och elevernas behov”

Citatet är från Ibrahim Baylan och Socialdemokraternas senaste förslag på skolreformer: i deras skuggbudget yrkar de på ett ”forskningsinstitut för lärande”. Länk

Jag blir orolig när jag läser det där. Inte för att jag är emot forskningsinstitut eller bättre lärare, utan för att det andas någon sorts naivitet och enkelhet. ”Eftersom skolans resultat sjunker är lärarna dåliga och det måste bero på att de använder fel metoder så då måste vi ge de bättre metoder!” läser jag mellan raderna.

Jag skulle önska att Ibrahim och alla andra funderade lite över det här:

1. Lärarnas fel eller någon annans?
Tänk om skolans resultat inte (bara) är lärarnas fel. Tänk om det är något annat som grusar i maskineriet, eller rättare sagt: tänk om skolans problem är så komplexa att vi aldrig kommer någonstans (bara) genom att leta efter bättre undervisningsmetoder?

För hur kan det komma sig att samma lärare som undervisar så att några klarar skolan också undervisar de som misslyckas?

Här kanske det handlar mer om att olika elever behöver möta olika typer av kompetens. Har skolan den typen av flexibilitet? Är felet alltså skolans organisation? Vem organiserar skolan?

För att skolan ska kunna välja en viss metod/kompetens/lärare så måste också den resursen finnas på skolan. Vems fel är det då om den inte gör det?

2. Hur vet vi att det bara handlar om metoderna i klassrummen?
Vilken roll spelar tex skolmiljö, undervisningsmaterial, elevernas motivation, deras hemförhållanden avseende förkunskaper, kulturellt kapital och förstås…verkligt kapital? Hur mycket kan en skola av idag egentligen kompensera? Och på vilka sätt framstår skolan för eleverna?

Och är metodik teorilös? Det kanske är fler teorier lärarna behöver – så att de lättare kan välja mellan olika metoder?

3. Mål eller medel?

Om metodförespråkare ändå ville inse hur metodfrågan alltid begränsas av att den bara kan diskutera vägar till ett mål och aldrig målet självt. Om målet med undervisningen inte är eftersträvansvärt i skolan kommer ingen metod att vara bra nog. Dessutom: vilka problem uppstår om vi endast diskuterar vad som är verkningsfullt, men aldrig varför detta är värt att sträva efter? Kan skolans mål dessutom tolkas olika?

Eller så kanske det är så att för den som redan känner sig utslagen är skolans löfte om emancipation falskt.

—

Vad ska ett forskningsinstitut göra åt det om deras uppgift bara går ut på att utveckla och sprida nya metoder?